Diana Nyman, ledamot i Kommissionen mot antiziganism, skriver om antiziganismens historiska kontinuitet och hur romers rättigheter utsätts för systematiska kränkningar.
Den 25 mars i år var jag i Stockholm för att medverka vid regeringens lansering av ”Den mörka och okända historien – vitbok om övergrepp av kränkningar av romer under 1900-talet”. Jag var delaktig i arbetet med att ta fram boken och därför en av huvudtalarna på ceremonin där boken presenterades. Jag hade övernattat på ett hotell i Stockholm och på morgonen gick jag ner för att äta frukost i hotellets matsal. Det var en dag då regeringen skulle erkänna att romer systematiskt genom historien har blivit utsatta för antiziganism och därmed en milstolpe i arbetet för romers rättigheter. Äntligen ett erkännande om de historiska oförrätterna. Mina tankar den morgonen var fokuserad på lanseringen av vitboken, där många prominenta gäster skulle delta.
Men där, vid frukostbuffén, blev jag stoppad och därför påmind om antiziganismen i dag, som så många gånger förut. En anställd på hotellet hämtade mig, innan jag ens hade hunnit börjat välja mat från bordet. Hon förde mig till lobbyn och frågade mig väldigt kort vad det var jag ville ha. Trots att jag flera gånger, med hotellnyckeln i hand, upprepade att jag ville äta frukostbuffén som alla andra, nekade hon mig det, bland annat med motiveringen ”det är nog mycket trevligare för dig här ute”. Slutligen kom hon med en kopp kaffe till lobbyn och nästan drämde den i bordet framför näsan på mig för att demonstrera hur ovälkommen jag var.
Händelsen är talande för det som vitboken faktiskt beskriver. Den visar att det finns en historisk kontinuitet i antiziganismen. Vitboken beskriver hur romer har nekats skolgång och trakasserats inom utbildningsväsendet, inte har fått tillgång till bostad och arbete, att romer har utsatt för tvångsomhändertagande av barn för att de skulle assimileras. Registrering och kartläggning av romer löper som en röd tråd genom hela den svenska historien. Fortfarande i dag utsätts romer för etnisk registrering, utan att få upprättelse. Beskrivningen av 1900-talets antiziganism finns, inte bara som en tung ryggsäck, utan är också en realitet i dag, är en del av mitt liv. Det är inte bara historia, det är en strukturell diskriminering som vi faktiskt utsätts för i vår vardag. Våra barn är ofta med oss i dessa situationer och blir ögonvittnen till de kränkningar som sker öppet. Kränkningarna är legitiima och ifrågasätts inte.
När jag tittar på videon från ceremonin ser jag att jag ser oberörd ut när moderatorn frågar om jag kan berätta om en situation när jag själv har blivit diskriminerad. Jag hinner, innan jag svarar, tänka: vilken av alla gånger ska jag berätta om? Ska jag berätta om när jag blivit punktmarkerad av vakter i affären? Ska jag berätta om när jag blivit nekad att hyra ett motellrum? Eller om när handläggaren på Försäkringskassan avogt ifrågasätter mig och mitt vardagliga ärende, trots att jag ser att hon är hur trevlig som helst mot de andra i salen? Slutligen berättar jag om händelsen på hotellet, det vill säga det som skedde senast, alltså den morgonen.
Trots att jag ser opåverkad ut på videon, lämnar diskrimineringen aldrig mig oberörd. Visserligen kan jag ibland stänga av, men jag blir aldrig immun mot att bli kränkt. Jag reser mig alltid upp. Men den gör att jag undviker nya miljöer. Diskrimineringen är som ett öppet sår som inte läker. Det påverkar mig, varje gång.
Romer ska ha tillgång till mänskliga rättigheter – lika rättigheter och möjligheter att själv leva det liv man vill leva. Det handlar om att säkra att diskrimineringen inte påverkar tillgång till utbildning, arbete eller bostad. Det handlar också om rätten till ett icke-diskriminerande bemötande av olika myndigheter. De här rättigheterna finns idag, men gäller inte för alla. Inte för romer. Inte för mig.
Diskrimineringen och antiziganismen kränker mina rättigheter.
För att romer ska ha tillgång till lika rättigheter och möjligheter, måste vi få ett skifte i hur problem kring rättighetskränkningar formuleras. Det är inte romer som ska göra upp med antiziganismen – det är samhället i vid bemärkelse som måste ta ansvar för att kränkningarna inte fortgår.
Jag har varit romsk aktivist i 20 år. Jag kämpar för att romer ska få tillgång till sina rättigheter i dag, men också för att de ska få upprättelse för brott och övergrepp som har skett under historiens gång. För historien och nuet hör ihop. Diskrimineringen av romer fortsätter och den är ett brott mot mänskligheten.
I mitt arbete mot antiziganism berättar jag om den diskriminering vi romer upplever. Att jag blev diskriminerad i samband med att jag skulle framföra en sådan berättelse på regeringens uppdrag, är symptomatiskt. I framtiden hoppas jag att diskrimineringen av romer just ska vara historia och att romer får åtnjuta sina mänskliga rättigheter på samma sätt som alla andra. Att rättigheter inte kränks på grund av antiziganism.