Eleonor Frankemo från kommissionens referensgrupp, skriver om hur antiziganistiska ord påverkar romers och resandes identitet.
Återigen får jag den välbekanta känslan i bröstet, det hugger till, håret reser sig på armarna och jag förstår att färgtonen i ansiktet ändras. Men det är inte för att jag känner mig generad – jag känner mig kränkt. Alla som sitter runt bordet omkring mig tystnar och samtidigt som jag tittar ner på mina händer och fumlar med något på ärmen för att verka oberörd, känner jag hur allas blickar landar på mig. Jag tittar upp och söker ögonkontakt med min chef och försöker genom telepati att få henne att förstå att hon ska fortsätta med mötet med personalen. Jag vill inte att detta ska ta någon plats nu. Jag orkar inte, inte när jag är i denna sinnesstämning.
En kär arbetskamrat har nämligen precis sagt ordet ”tattarnäste” för att beskriva det kaotiska och illaluktande soprummet på arbetsplatsen.
Alla på min arbetsplats vet att jag är resande. Jag är öppen och stolt över att vara resande. Men det har tagit mig lång tid att komma hit. Hela mitt liv har jag fått höra nedsättande uttryck. Från tidig ålder har jag lärt mig att ”tattare” är något som samhället anser är fel, skamligt, smutsigt och dåligt. Varje gång någon säger kränkande ord om mig och mitt folk väcks minnen och skammen till liv igen.
Det finns många exempel på antiziganistiska ord och nya tillkommer. ”Tattarläger” eller ”zigenarläger” (när det är smutsigt och stökigt på en plats), ”tattartermos” eller ”zigenartermos” (en husvagn, ofta en nedgången sådan), ”tattig” (någon som tigger pengar av någon) eller ”tatta” (att till exempel tigga en cigg av någon) är bara några av de ord som används.
Antiziganismen finns överallt i samhället. På arbetsplatser, i skolor, i filmer, böcker, tidningar, tv-spel med mera. Den extrema förföljelsen av resande och romer som fått pågå genom århundraden och där syftet har varit att utrota folkgruppen, har självfallet satt djupa sår. Antiziganismen är normaliserad. När någon använder sig av antiziganistiska ord i negativa situationer är syftet ofta inte menat att vara rasistiskt. Men i och med normaliseringen reflekterar man inte ens över innebörden av det man säger och hur det upplevs av resande och romer.
Tyvärr genomlider många barn och ungdomar idag den process som jag har gått igenom, trots att vi resande i dag är erkända som en nationell minoritet. Vi tar på oss skamkänslor som leder till en känsla av utanförskap och många döljer till och med sin härkomst och identitet.
För egentligen borde det majoritetssamhället skämmas över hur normaliserad dess antiziganism är.