Många frågar vilka åtgärder som krävs för att hjälpa de tiggande besökarna i våra städer. Här är några alternativ till de repressiva förslag som hittills dominerat debatten, skriver Thomas Hammarberg, ordförande i Kommissionen mot antiziganism.
Vår hållning till de fattiga EU-medborgare som vi ser tigga i vår stadsmiljö handlar i grunden om vår människosyn. Ingen vill se dem där, men frågan är hur det ska kunna undvikas. Från flera håll kommer krav på förbud mot tiggeri eller andra repressiva åtgärder. Det är de förslagen som dominerat i medierna.
Men det finns en annan opinion. Den fokuserar på själva orsakerna till varför människor kommer hit i desperat flykt undan misären där hemma. Och försöker göra något konkret och aktivt för att tackla de bakomliggande orättvisorna – i en anda av medmänsklighet.
En rad frivilliga organisationer arbetar i besökarnas hemländer, främst i Rumänien och Bulgarien, för att bidra till de nödvändiga reformerna där. Hjärta till hjärta, Röda Korset, Erikshjälpen, Rädda Barnen, för att nämna några. I flera svenska kommuner har frivilliga krafter också engagerat sig för att konkret stöda besökarna här. Många grupper och organisationer har verkligen bistått besökarna i svåra situationer.
Inom denna humana folkrörelse handlar det inte om att bli av med ”tiggarna” utan att försöka bidra till att de inte ska behöva fara utomlands i ett desperat försök att skrapa ihop pengar till sina barns försörjning och framtid. Innan detta är uppnått måste vi som värdland behandla dem som medmänniskor med mänskliga rättigheter. Vi är bestörta över vad som drabbar dem också här.
Sverigedemokraternas försåtliga propaganda har följts av aggressiva våldsdåd av enskilda extremister. Antalet hatbrott har ökat dramatiskt och blivit alltmer brutala. Det handlar om hotelser, okvädningsord men också rena våldsövergrepp. Husvagnar har bränts ned och tält skurits sönder, sittande eller liggande personer har översköljs med vatten eller besprutats med tändvätska, vid ett par tillfällen har personer beskjutits med luftgevär eller körts över med moped. Ytterst få av dessa hatbrott har lett till rättsliga åtgärder mot förövarna.
Kravet på rättsliga åtgärder tenderar i stället att riktas mot de tiggande besökare som övernattar på olämpliga ställen: i provisoriska kojor i någon skogsdunge, under någon vägbro eller i en skrotbil eller enkel husvagn som inte kan långtidsparkeras. Bilden är att de skräpar ned på ett sätt som inga andra skulle tillåtas göra.
Ilskan över dessa olagliga boenden har vuxit och därmed kravet på snabbare, effektivare avhysningar. Samtidigt kommer rapporter om avhysningar i Stockholmsområdet som genomförts utan respekt för gällande regler.
Självfallet måste det finnas möjlighet att hindra människor att slå läger varsomhelst. Men lösningen är inte att lämna denna polisiära uppgift till privata ordningsvakter. Orsaken till att problemet uppstått i vissa städer är att besökarna inte har något lagligt alternativ för övernattning. Den frågan har lösts i vissa kommuner. Men i Stockholmsregionen har sådana härbärgen inte räckt till eller hämmats av begränsande regler om antalet övernattningar.
Många frågar vilka politiska åtgärder som nu krävs. Här en serie steg som våra myndigheter borde ta för att bidra till att denna kris får en vändpunkt.
För det första, hemländerna, främst Rumänien och Bulgarien, måste uppmuntras att genomföra de nödvändiga reformer som krävs för att sätta stopp för antiziganismen och de djupa klyftorna som skapat misär. Regeringens dialog med rumänska kolleger kan bli en viktig kanal som bör utnyttjas aktivt. Svenska biståndsorganisationer som verkar i dessa länder bör ges stöd.
För det andra, arbetet att verka för en effektivisering av EU:s arbete mot minoritetsdiskriminering och för integration av romer och andra missgynnade grupper måste fullföljas med prioritet. En ”särskild EU-representant” på hög nivå bör inrättas inom EU-kommissionen för att samordna och kraftsamla unionens arbete för denna, den största etniska minoriteten i Europa.
För det tredje, de som kommer hit måste bemötas medmänskligt och med respekt för sina mänskliga rättigheter. En rad åtgärder måste vidtas för att detta ska bli verklighet:
- Erfarenhetsutbytet mellan berörda kommuner bör intensifieras, goda exempel bör spridas. Här har den nationella samordnaren och Sveriges kommuner och landsting ett stort ansvar.
- Mer vikt bör läggas på samarbete med frivilliga organisationer, bland dem finns kunskaper (språkliga och kännedom om romsk kultur) som inte sällan saknas inom myndigheterna.
- Vågen av hatbrott mot dessa EU-medborgare måste tas på större allvar av polis och åklagare. Offren måste kunna lita på att det lönar sig att anmäla sådana övergrepp. En mer systematisk granskning av de olika extrema hatsajterna är viktig i arbetet mot denna kriminalitet.
- Avhysningar, när nödvändiga, bör genomföras humant och rättssäkert – i linje med internationella normer. Det måste finnas lagliga alternativ för övernattning. Och sådana måste organiseras, som faktiskt kunnat göras i flera kommuner.
- Fler informationscentra bör organiseras för att möta det stora behovet av saklig, stödjande information. En ambition bör vara att besöket här ska leda till större möjligheter att möta utanförskap och misär där hemma.
- Särskild ansträngning bör göras att säkerställa adekvat sjukvård vid behov. Samarbete måste etableras i det syftet med hemländernas sjukförsäkringssystem.
- Mer måste göras för att sprida saklig information i hemländerna, främst Rumänien och Bulgarien, om den verkliga situationen i Sverige, inklusive om svårigheterna att få jobb.
Detta är ett program som tacklar orsakerna till att utsatta människor söker sig hit i desperat hopp om att få bidrag till sina barns försörjning och framtid. Och som respekterar dessa personers mänskliga rättigheter.
Det kommer att ta tid innan sådana åtgärder leder till att vi inte längre kommer att se någon EU-medborgare sitta på trottoaren och vädja om en slant. Men vi måste ha ett visst tålamod; åratal av utanförskap och systematisk diskriminering upphävs inte omedelbart.
En sak är uppenbar: de som kräver förbud och repressiva åtgärder sopar bara problemen under mattan. Och underminerar respekten för allas lika människovärde.
Thomas Hammarberg
Ordförande i Kommissionen mot antiziganism och en av initiativtagarna till Nätverket för utsatta EU-medborgare
Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet den 17 september