Sverige har ett direkt och eget ansvar för de romer som är här. Brutala avhysningar måste upphöra och alternativa boenden erbjudas. Det skriver årets Stieg Larsson-pristagare Thomas Hammarberg och Soraya Post.
Vi försöker bägge verka för romernas rättigheter. Det har gjort att vi nu ständigt får frågor om ”tiggarna” på våra gator och torg – från berörda eller skeptiska medborgare. Vilka är de? Varför kommer de hit? Ska man ge en slant eller inte? Är de organiserade? I så fall, finns det en kriminell anknytning?
Svar finns. De flesta besökande ”tiggare” kommer från Rumänien och Bulgarien, de benämns därför ofta som EU-migranter. Flertalet av dem är romer och skälet för att de kommer hit är att de faktiskt inte klarar sig hemma.
Där är de i många fall helt utestängda från arbetsmarknaden. Deras barn diskrimineras i skolan. Flertalet romska familjer bor i direkt hälsovådliga slumbostäder och tillgången till sjukvård är i praktiken spärrad. Medellivslängden för romer i dessa länder bedöms vara ungefär tio år kortare än för den övriga befolkningen.
Även med en ny minoritetspolitik i hemländerna skulle det ta tid innan reformerna skulle ge bestående och tillräckliga resultat. Fram till dess kommer många av de mest utsatta och fattiga att försöka finna lösningar genom att periodvis resa utomlands.
Sverigedemokraterna har försåtligt spridit myter om att de romska tiggarna skulle vara utlöpare av kriminella ligor. Det stämmer inte. De är ”organiserade” bara i den meningen att de i många fall reser tillsammans med några andra familjemedlemmar.
De romer som kommer hit gör det alltså av nödtvång. De söker en möjlighet att skydda sina barn från att tvingas in i samma onda cirklar av misär och utanförskap. De vill inte vara här, men de klarar inte att försörja sig och sina barn. Här hoppas de kunna tjäna ihop lite pengar för att lindra den totala misär som är livet därhemma.
Det är dock svårt för de romer som kommer hit att få jobb, och att samla pantburkar räcker inte långt. Enda utvägen blir då att sitta med tiggarmuggen framför sig. Den enskilda gåvan välkomnas förstås, men viktigare vore politiska insatser mot de bakomliggande orättvisorna.
Vad kan då göras? Och av vem?
Självklart vilar ett tungt ansvar på hemländerna, bland annat Rumänien. Antiziganismen där har hindrat ett arbete att främja romernas mänskliga rättigheter. Försöken att integrera romerna har varit halvhjärtade och misslyckade även om vissa framsteg nu kan skönjas.
Lika självklart är att EU har ett ansvar. Unionens försök att skydda minoritetsrätten för romerna har gett mycket blygsamma resultat. Det räcker inte med konferenser och planer på papper. Nu måste givna löften infrias och anslagna medel användas för avsedda ändamål.
Men svenska myndigheter har också ett ansvar, inte minst när det gäller att utveckla samarbetet med hemländernas regeringar. Den dialogen måste utformas klokare än hittills – det handlar om att stödja de positiva krafterna. Detta bör kopplas till ett aktivt stöd till de frivilligorganisationer som bedriver jordnära bistånd i dessa länder, inte minst i Rumänien: Hjärta till hjärta, Röda korset och Rädda Barnen.
Sverige bör vidare bidra till en reformering av EU:s hela verksamhet när det gäller minoriteters situation. Vad som bör göras är uppenbart; det som krävs är politisk vilja och prioritering.
Men vi i Sverige har också ett direkt och eget ansvar för dem som är här. Romernas situation i Sverige innebär ett test av vad vårt tal om allas rättigheter betyder i praktiken.
Ända fram till 1950-talet – alltså även under Förintelsen av romer i andra delar av Europa – hindrades förföljda romer från varje möjlighet att beträda svensk mark. Den lagen upphävdes till slut – men är vi ens i dag beredda att ge romerna samma bemötande som andra flyende?
De besökande migranterna har rätt att bli bemötta som människor. Vi vill därför rikta följande uppmaningar till Sveriges beslutsfattare:
• Upphör med brutala avhysningar.
• Erbjud alternativa boenden – enkla men acceptabla ”tak över huvudet”.
• Ge EU-migranterna samma rätt till akut sjukvård som de papperslösa.
• Uppmuntra polisen att ta hotbilden mot migranterna på större allvar.
En sådan human hållning skulle inte bara stå i linje med principer om mänskliga rättigheter. Den skulle dessutom ge oss större möjlighet att påverka EU och situationen i migranternas hemländer.
Debattartikeln publicerades i SvD måndag den 10:e november 2014
THOMAS HAMMARBERG
ordförande i kommissionen mot antiziganism
2014 års mottagare av Stieg Larsson-priset
SORAYA POST
Europaparlamentariker (Fi)
2014 års mottagare av Stieg Larsson-priset