Varför har Sverige fem erkända nationella minoriteter och minoritetsspråk?

Sveriges minoritetspolitik har sin utgångspunkt i Europarådets så kallade konventioner, vilket är överenskommelser mellan länder. Europarådet är en organisation som arbetar med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsutveckling. För att skydda nationella minoriteters fortlevnad har Europarådet tagit fram två konventioner, som omfattar nationella minoriteter och minoritetsspråk. Dels stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk och dels ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. Sverige godkände och antog de båda konventionerna den 9 februari 2000 och de trädde i kraft den 1 juni samma år.

Vad kännetecknar en nationell minoritet och ett minoritetsspråk?

För att en grupp ska få status som nationell minoritet, har riksdagen beslutat om ett antal kriterier som ska vara uppfyllda. Gruppen ska ha en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen. Gruppen ska också ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, en uttalad vilja att behålla sin identitet och ha historiska eller långvariga band med Sverige. Utifrån dessa kriterier är judar, romer, samer om även är ett urfolk, sverigefinnar och tornedalingar erkända som nationella minoriteter i Sverige.

När det gäller nationella minoritetsspråk finns det en definition i språkstadgan. Där anges att ett sådant språk ska användas av tradition i en stat och att språket ska vara annorlunda än det officiella språket. Enligt den definitionen är varken invandrarspråk eller dialekter av landets majoritetsspråk därför klassade som landsdels – eller minoritetsspråk. Konventionen skiljer också på språk med historisk geografisk anknytning och territoriellt obundna språk, där skyddsnivån är lägre för det sistnämnda.

Sveriges riksdag har beslutat att finska, meänkieli och samiska är språk med historisk geografisk anknytning och de omfattas av särskilda regionala åtgärder inom så kallade förvaltningsområden. Jiddisch och romani chib är territoriellt obundna språk. Samtliga fem är minoritetsspråk.

Rätt till skydd och inflytande

I Sverige tillämpas principen om självidentifikation för att avgöra vilka som ingår i en nationell minoritet. Det betyder att individen själv bestämmer om hen vill ingå i en nationell minoritetsgrupp eller inte. En person kan identifiera sig med en eller flera minoriteter, men det är alltid upp till individen själv att avgöra sin tillhörighet.

Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk antogs 2009 och började gälla året efter. Den ger nationella minoriteter rätt till information, skydd av kultur och språk samt rätt till inflytande i frågor som berör dem. Rätten gäller i hela landet och för alla fem nationella minoriteter. Lagen ger dessutom ett förstärkt skydd för minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska i förvaltningsområden för dessa språk. Det förstärkta skyddet omfattar individers rätt att använda språken i sina kontakter med myndigheter samt rätt till förskola och äldreomsorg där åtminstone en väsentlig del av verksamheten bedrivs på minoritetsspråken.

Det minoritetspolitiska målet är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande och att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Effekterna av minoritetspolitiken följs upp inom områdena diskriminering och utsatthet, inflytande och delaktighet samt språk och kulturell identitet.

Granskning och uppföljning av minoritetsmålen

Sedan Sverige antog de båda minoritetskonventionerna har Europarådet genomfört granskningar av landets minoritetspolitik. Granskningarna har lett till ett antal rekommendationer med syfte att förbättra genomförandet av minoritetslagen. Europarådet rekommenderar exempelvis att uppta språk som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen, att stärka utbildningen i och på samtliga nationella minoritetsspråk, samt att ge stöd för rekrytering och utbildning av lärare som talar nationella minoritetsspråk.

Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget gör också årliga uppföljningar av hur minoritetspolitiken efterlevs och lämnar återkommande åtgärdsförlag till regeringen. Några aktuella förslag är att utreda möjligheten att införa tillsyn av delar av minoritetslagen, att införa språk som diskrimineringsgrund och att tillföra minoritetspolitiken långsiktig finansiering för att skapa förutsättningar att nå mer bestående resultat.