Om jiddisch

Under 1600- och 1700-talet talades jiddisch främst i Östeuropa men i samband med emigrationer under 1800-1920 spreds språket över hela världen. Under mellankrigstiden var språket som starkast. Före andra världskriget talades jiddisch av 12 miljoner människor och var det tredje största germanska språket i världen.

Under andra världskriget mördades fem miljoner jiddischtalande.
I dag talas jiddisch av fyra miljoner människor och i städer som New York, Jerusalem, Antwerpen och Montreal är jiddisch ett vardagsspråk.

I Sverige började jiddisch att användas på 1600-talet men först i slutet av 1700-talet uppstod en mer kontinuerlig användning.
I början av 1900-talet kom immigranter från Ryssland och efter andra världskriget och Förintelsen kom några tusen överlevare till Sverige. Men deras barn lärde sig oftast inte jiddisch.

Man beräknar att det finns 20 000-25 000 judar i Sverige och cirka 3 000 av dem kan prata jiddisch. För en del är det modersmål. Ofta är kunskaperna mer begränsade.

Jiddisch är först och främst ett kulturarvsspråk och en viktig identitetsmarkör för många svenska judar. I takt med att den äldre jiddischtalande generationen med rötter i Östeuropa minskar stadigt används jiddisch alltmer sällan till vardags. Mycket vanligt förekommande är dock ett dagligt bruk av jiddischuttryck i familje- och sociala sammanhang. Dessa uttryck är en viktig aspekt av en gemenskap i en nedärvd historia och kultur. De är en viktig beståndsdel av en mångfasetterad judisk identitet.

Språket

Jiddisch har 35 språkljud varav nio är vokaler. 

Jiddisch skrivs med hebreiska tecken och man skriver och läser från höger till vänster. Man har inga gemener eller versaler. Man kan även skriva jiddisch med latinska bokstäver.

Jiddisch har sin grund i tyska men också slaviska och romanska språk och hebreiska.
Hebreiskan märks i ord och uttryck med religiös bakgrund men även i vardagsspråket.

CHARLOTTE MANDERMAN