«Håller vi någonting dött under armarna?»
Den 21 maj i år hölls det sjunde valet till Sametinget. Denna soliga vårmorgon valde jag ut ett parti som jag ville skulle representera mig.
Jag personröstade på en kandidat som jag bestämt mig för att lita på. Jag lade röstsedeln i ett kuvert, slickade igen det och vandrade i väg mot postlådan. Längs vägen tänkte jag på hur unik just denna procedur är. Tillsammans med andra samer får jag fritt välja mina företrädare i ett folkvalt parlament. Jag kan avkräva dem ansvar för föregående mandatperiod och jag får ge dem förtroende för nästa. Jag kan kandidera. Jag kan rösta blankt. Få andra urfolk har denna möjlighet.
Ändå är jag djupt kluven på valdagen, för grejen är den att Sametinget aldrig konstruerades för att säkra samers självbestämmande. Att Sametinget skulle vara ett organ för självstyre är någonting som den svenska staten hittat på allt eftersom urfolksrätten utvecklats. Sametinget är en myndighet förklädd till autonomt parlament, en konstruktion som dömts ut som omöjlig av både forskare och statens egna utredare.
Samtidigt dansar vi väljare en märkvärdig dans med sametingspartierna och deras kandidater. Vi bjuder upp och berättar vilka frågor som är viktigast för oss. Partierna följer våra steg, lovar att ordna det vi ber om. Så långt liknar det vilket annat demokratiskt system som helst. Skillnaden är att i sametingsvalet står det en enorm elefant i mitten av rummet. Den dansar vi runt. Trycker oss mot väggarna, tittar bort. Men hur mycket vi än blundar, kvarstår det faktum att Sametinget inte har någon formell makt över nästan någon av de frågor som vi väljare tycker är allra viktigast.
Mark- och vattenrättigheter, exploateringar, rovdjur, ratificering av konventionen ILO 169. Partiprogrammen är fulla av politik som ska genomföras, och de flesta saker är partierna överens om. Massor av vettiga förslag. Det finns bara en liten hake: det är inte Sametinget som bestämmer över dessa frågor.
Vore samepolitik en bilfärd skulle du hitta staten i förarsätet. Staten styr, väljer väg, gasar och bromsar. Samerna håller till i baksätet. Vart fjärde år röstar samerna om vem som ska sitta fram i passagerarsätet. Där har man inflytande över vissa mindre uppgifter i stil med att välja musik och greja med klimatanläggningen. Ibland kan staten fråga om vilken väg farkosten borde ta, men oftast kommer den frågan efter att korsningen redan är passerad.
Som samepolitiskt aktiv har jag brottats med dessa frågor länge. Ska jag verkligen uppmuntra unga samer att registrera sig i röstlängden? Ska jag sporra dem att gå och rösta? Det kan verka som udda funderingar, men tänk om vi håller på att bygga fast oss i ett system som på sikt försvagar samiskt självbestämmande? Visst, ju fler som är med i röstlängden och ju fler som röstar, desto starkare blir Sametingets politiska stämma. Men samtidigt kan jag inte skaka av mig rädslan av att det också innebär att vi legitimerar en konstruktion som är fundamentalt fel. Att vi håller någonting dött under armarna, bara för att vi vant oss vid det.
Det som till sist får mig att släppa ner min röstsedel i postlådan ändå, är min tro på politikens visioner. Trots avsaknaden av formell makt kan Sametinget vara en arena för diskussion och samarbete. Sametinget må vara ett nästan osannolikt trubbigt verktyg, men även sådana kan vara till stor nytta ifall de används på rätt sätt.
Ol-Ánte Sikku
