Lantalainen i Stockholm - Möt Per Teofilusson

-Nedre Soppero, Kuttainen och Karesuando, de är mina byar. Sen växte jag ju upp i Svappavaara och Kiruna centrum också säger Per och fortsätter,

-Men jag blev vuxen i Stockholm.

Per Teofilussons författarskap inrymmer längtan och filosofiska funderingar i vardagen, myrar, skogar, kvarg, kolsyrenarkos, Stockholmsreferenser och snålvatten. Kiruna, Malmfälten och Lannanmaa i Tornedalen framgår som en trygg och varm hand på axeln. Platsen som i alla fall i minnet bär ett blomstrande samhälle som besöktes av Björn Skifs under hans storhetstid, en plats som gruvbolagen spenderade pengar på, till skillnad från idag.
 

Just nu är Per Teofilusson aktuell med sin andra publicerade bok, Korrosion (2022, Meänpress) bestående av korta noveller över de 156 sidorna. Den bär ett bildligt språk som talar i den inre rösten, om vad dagarna i livet gör med en som människa. Boken fick ett särskilt ögonblick i rampljuset den 22 september 2023 då den tornedalska succéförfattaren Mikael Niemi tipsade om just Korrosion i SVT-programmet Babel.

-Jag pratade med Mikael Niemi i Storkyrkan i Gamla stan [i Stockholm, reds.anm], han antydde lite lurigt att jag skulle kolla på Babel, berättar Per och fortsätter,

-Efter lästipset i programmet ökade försäljningen av boken.

Första upplagan av Korrosion finns i 200 exemplar, men just nu finns bok nummer tre på tur för utgivning hos förlaget Meänpress.

-Tredje boken ligger hos förlaget med löfte om att bli publicerad år 2024, säger Teofilusson. Men i skrivande stund arbetar han på bok nummer fyra som nu är uppe i ett manus på 120 sidor.

När han berättar om hans författarskap konstaterar han,

-Det är alltid en blandning hos mig, hur jag än vänder och vrider på det, så kan jag inte låta bli kortprosa och ha med Stockholmsmotiv också.

Den fjärde boken, som alltså ännu inte finns hos förlaget, innehåller korta raka noveller till skillnad från texterna i de andra böckerna som bär kortprosa som är tyngd med rikligt av metaforer. Boken som skrivs i denna stund består av berättelser och skrönor. Han avslöjar,

-Fjärde boken ska vara mer lantalaisisk.

Utöver de två böcker som getts ut på två olika förlag, den tredje boken som väntar på utgivning och den fjärde som skrivs i detta nu så har Per Teofilusson under de senaste två åren skrivit cirka 25 texter till Tidskriften Meänmaa. Han skriver på svenska och texterna publiceras på både svenska men också i översättning på meänkieli. Det språk som talades hemma av hans föräldrar, men trots att hans far under sin verksamma tid var den enda överingenjören på LKAB som behärskade och talade meänkieli, fick Per inte lära sig språket.

Under uppväxten accepterade Per Teofilusson att han inte kunde meänkieli och säger,

- Det jag minns var att “jag var lite finare”, på den tiden, och gjorde mig lite märkvärdig genom att inte kunna språket. Något han idag kan problematisera kring avseende kontext och miljö.

- Farsan pratade gruvengelska, som meänkieli kallades. Han var den enda höga chefen som pratade med gruvarbetarna på gruvarbetarnas språk, säger Per och fortsätter,

- Hans svenska telefonröst var spänd.

Den lät alltså inte alls som den gjorde vid köksbordet i Nedre Soppero där berättandet ägde sitt rum med gester och uttryck på flera språk.

- Jag vet ju var jag kommer ifrån, jag har väldigt tydliga rötter, speciellt eftersom morsan och farsan kommer från Kuttainen båda två. När jag fick barn som 35-åring började min längtan upp, berättar Per. Han reste upp till Kiruna och Malmfälten ett par gånger om året, varje år, för att visa familjens stuga vid en sjö i Kuttainen och den övriga naturen i hembygden. Sonen, Johannes, fick också träffa de personer som Per själv mött under sin uppväxt.

- När min son var liten, 2-5 år, hade jag en fysisk längtan till mina rötter. Det gjorde ont i mig av längtan. Jag var i Kiruna och Kuttainen förra hösten, säger Per och minns även när han besökte den nu flyttade gruvstaden förra hösten.

- Numera går tåget bakom gruvberget och man får på nära håll se att det är en gruvstad. Man ser bara stan på distans när man åker tåg.

Sedan några år tillbaka kliver författaren hellre av tåget i Abisko istället för Kiruna, men bussen vidare till någon av byarna går via Kiruna. Han berättar om en uppväxt i ett av de fina ingenjörsbebodda stiliga stora trähusen i centrala Kiruna och hur han som 18-åring tillslut flyttat hemifrån efter en lång depression. Det framgår en besvikelse över hur styvmoderligt marken och människorna i Kiruna och Malmfälten behandlats sedan den tid hans familj ännu bodde i området. Han berättar,

- Jag har sagt adjö till Kiruna, jag tycker de har skött det där med gruvan så cyniskt, det är ett så vidrigt kapitalistiskt projekt. Man skär ner, stänger skolor, avvecklar kvällsfritids [...] man gör det svårare för medborgare att leva och bo i Kiruna samtidigt som statliga LKAB gör övervinster.

Gatan som familjen bodde på är jämnad med marken, något som skedde redan tidigt i den fortfarande pågående stadsomvandlingen som inneburit att Kiruna centrum flyttats från en plats till en annan. Precis som Malmberget i Gällivare kommun, som gått samma öde tillmötes.

- Jag vill inte se det, jag vill inte se Kiruna, upprepar Per Teofilusson - som trots oviljan kommer göra ett undantag i november år 2023. Den 25/11 kl. 11-15 besöker han Kirunas nya bibliotek i samband med den årliga bokmässan.

LINNEA HUHTA