Historiskt när minoriteten kräver ursäkt från regeringen

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, lantalaiset och kväner  är den första sanningskommissionen i Sverige och kom igång 2020 på initiativ av STR-T och dess ungdomsförbund, Met Nuoret. Efter ett digert arbete, med bland annat 166 intervjuer, med dem som drabbats av övergrepp som den försvenskningspolitik förde med sig i de meänkielitalande bygderna, tackade kommissionens ordförande Elisabet Fura dem som haft modet att dela sin smärta och öppna sitt hjärta för att bana väg för sanningen.

- Vi har arbetat i ett nytt landskap, utåtriktat och nydanande för att utreda och synliggöra den assimileringspolitik som minoriteten blev utsatta för under 1800-1900-talen, berättar Elisabet Fura.

I möten med bygdens folk har kommissionen även lagt fokus på oförätter kring markfrågor samt rättigheter till jakt, fiske och renskötsel. Curt Persson, historieforskare och författare, visade på osynliggörandet  av minoriteten och dess språk och Eva Kvist, ordförande för STR-T samt Anton Hennix Raukola, Tornedalsteatern, läste upp några av de intervjuades rörande vittnesmål och vad de under flera års tid fick uppleva i arbetsstugorna.
 
I ett anförande inför överlämnandet av kommissionens slutbetänkande till kulturminister betonade Elisabet Fura hur assimileringspolitiken nedvärderat minoritetens språk och kultur, skapat en tystnadskultur vilket gjort att kulturarvet inte förts vidare samt att även  att rasbiologisk forskning förekommit. Ofta var det Svenska kyrkan som förmedlade kontakter och möjliggjorde detta.

- I Sannings- och försoningskommissionens slutbetänkande har vi lagt fram ett förslag till regeringen om en långsam och systematisk försoningsprocess och ett erkännande av den kränkning som förekommit, säger Elisabet Fura.

Vidare kräver kommissionen ett synliggörande och en egenmakt för minoriteten, ett förverkligande och uttolkande av rättigheter, språkrevitalisering, ett nordiskt samarbete för att stärka minoriteternas behov samt att utreda minoriteten som ett urfolk.

- Görs inte det, upplever minoriteten det ytterligare som en kränkning, säger Elisabet Fura.

- Jag tackar kommissionen för det slutbetänkande som jag idag får motta till regeringen, säger kulturministern Paris Liljestrand, som säger sig uppleva det högtidliga och historiska i stunden.

- Jag tar emot betänkande med respekt och har förståelse för den sorg minoriteten upplevt. Försoning är en process som tar tid men jag känner ansvar och ser fram emot att ta de här viktiga frågorna vidare, säger hon.

När Sannings och försoningskommissionen fortsatt dagen på väg mot sanning och försoning i Kyrkan hus i Pajala, konstaterar de att även Svenska kyrkan var delaktiga i den assimileringspolitik som bedrevs mot den finsktalande minoriteten. Sune Svaneblom, 87 år,  vittnade gråtande om de övergrepp han under flera års tid utsattes för på arbetsstugan.

”Det är förskräckligt, det är tvärt emot vad Jesus skulle ha gjort”, säger Åsa Nyström, biskop i Luleå stift.

Inte minst på grund av Svenska kyrkans roll i förtrycket mot den meänkielitalande minoriteten föll det sig naturligt att Sannings- och försoningskommissionen i Kyrkans hus i Pajala fortsatte att belysa hur kyrkan lierad med makten, kunde bedriva en försvenskningsprocess som närapå utplånade människornas språk och kultur.
Det högra skiktet i Stockholm tillsammans med societeten i Luleå startade en insamling som skulle leda till de arbetsstugor som i Norrbotten startades 1903, över 5550 barn skulle fram till 1953 under många gånger vidriga former gå i skola långt hemifrån och bo i arbetsstugorna.

- Det startade som välgörenhet men blev ganska snart en del av försvenskningsprocessen och i huvudsak var det finsktalande barn som sändes till arbetsstugorna, berättar historiker och forskaren, Kurt Persson, som skrev förstudien för bildandet av en kommission, som skulle belysa dessa missgrepp mot minoriteten.

- Ofta var det en kyrkoherde som utsåg barnen till arbetsstugorna och det är vederlagt att det förekom rasbiologisk forskning på finnbarnen, säger Curt Persson.

Två av de små barn som vid sju års ålder hamnade på en arbetsstuga fanns med för kvällen i Kyrkans hus. Nu som två vuxna män, 87 år gamla. Sune Svaneblom är en av dem och han berättar sin historia för Minoritet.se.

- Mellan 1943-1950 var jag tvungen att vara på arbetsstugan i Karungi. Jag fick bara åka hem under jul- och sommarlovet. Jag blev ganska snart föreståndarinnans hackkyckling och hon kunde ropa in mig om jag på gården pratade finska. Vi fick ofta spö av rotting, minns en rörd Sune Svaneblom.

- En gång slog hon mig med rottingen, jag blev tvungen att lägga mig på  mage och då piskade hon mig blodig på baken. Nästa morgon kom föreståndarinnan och slet av mig täcket och då hon såg att lakanen var blodiga piskade hon mig för att jag blodat ner lakanen, säger Sune Svaneblom gråtande.

Skammen är något som förföljt honom genom livet. Nu har han efter 80 år, av Sannings- och försoningskommissionen fått hjälp att bearbeta dessa traumatiska upplevelser på arbetsstugan.

- Nu förstår jag att jag är lika viktig som någon annan och att mitt språk är lika värdefullt som andras.

Kaisa Syrjänen Schaal tillhör kommissionen, hon jobbar från Uppsala på det nationella planet för Svenska kyrkan och har även gjort en del av de 166 intervjuer som Sannings- och försoningskommissionens arbete bygger på. Hon frågar biskop Åsa Nyström hur det känns att få höra om Svenska kyrkans roll i upprätthållandet av den raspolitik som bedrevs i arbetsstugorna.

- Det känns förskräckligt att kyrkan stått för förtryck och har upprätthållit en raspolitik på det här sättet. Det är tvärt emot vad Jesus hade velat och gjort. Det känns bra om vi tillsammans hittar vägar för att stärka språk, kultur och näringar för minoriteten. För Minoritet.se sammanfattar Åsa Nyström i kvällningen att "sanningen blivit synliggjord och försoningsviljan blivit tydligare".

HASSE STENUDD